Välkommen till Kastanjegården

Välkommen till Kastanjegården

Kastanjegården.se

Här kan du läsa om det mesta som händer i vårt dagliga liv om hästar, löpning och mycket annat men också lite om sjukdomen Pmp (bukhinne cancer) som drabbade Simon 2011.

21 December, Ulrika Strandberg

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 21 Dec, 2012 14:12:54

Hej!

Ulrika här, en av Tess vänner från hästvärlden. Vi har väldigt mycket gemensamt men en sak som skiljer markant är talangen och intresset för pyssel. Jag blir helt mållös att höra vad Tess tar sig för, allt ifrån egna julkort med glitter att värmas över brödrosten till många hundra rosetter att knytas till bröllopet. Tänker också på alla gånger det ska möbleras om i huset, ibland bara för att "testa lite" - Puh!

Jag har varken intresset eller tålamodet men en sak jag alltid gör är julgodis! Håkan är måttligt road så han brukar hålla sig undan men barnen och mormor är med. Julmusik och glögg i glasen, sen är det full fart i köket! Jätteroligt, en stund i alla fall. Sen händer det alltid något... bränner chokladen i mikron, kolan fastnar (för alltid) i bakplåtspappret osv. Hur roligt är det då? Varje år slår mig tanken att det hade varit både enklare och billigare att köpa julgodis. Men det är helt fantastiskt gott och en härlig känsla när det är klart så här kommer tips på några goda favoriter som vi alltid gör.

Nougater - Klassiker, grymt god och enkel att göra:

Smält 50% nougat och 50% mörk choklad i micro eller vattenbad, skållad hackad mandel som rostas i ugnen. Blanda samman allt - stelna till lite - klicka ut i små pengar - svalna - KLART! Ska egentligen hällas i små söta formar men det är för svårt för mitt tålamod.

Supergod Citronkola:

5,75 dl socker, 3 st citroner rivet skal och saft, 125 g smör, 350 g vit choklad, 200 g kokosfett.

Koka upp sockret med saften och skalet från citronerna. Sila ner sockerlagen i en tjockbottnad vid kastrull och låt det koka till dess att temperaturen är 114 grader. Pensla samtidigt kastrullens kanter med vatten. Tillsätt smöret och låt det koka vidare till dess att temperaturen är 119 grader. Rör ner den vita chokladen och rör om till dess att chokladen smält. Rör ner kokosfettet lite i taget så att det blandar sig ordentligt med smeten. Häll smeten brödformar eller på plåt och låt dem stå i kylen i ca ett dygn. Det fastnar väldigt gärna så bra bakplåtspapper med lite olja på funkar bäst. Skär upp och slå in i smörgåspapper eller liknande.

Rocky Road - "all inclusive" - om du missat den så måste du testa!

Smält mörk choklad och i med: jordnötter, pistagenötter, klippta dumlekolor, klippta skumtomtar (eller marshmallows). Bred ut på plåt eller bricka och skär i bitar när det stelnat till.

Årets nyhet - Choklad och Lakritsfudge:

2 dl socker, 0,5 dl mjölk, 75 g smör, 50 g mörk choklad hackad, 2 msk flytande honung,1,5 msk lakritspulver, neutral olja till formen

Olja en form ca 15x20 cm. Koka upp socker och mjölk. Rör tills sockret löst sig. Tillsätt smör, choklad, honung och lakritspulver (sikta i lite i taget annars klumpar det sig,har tyvärr testat det också). Rör tills allt smält. Koka under lock i 3 minuter. Ta av locket ock koka till 116 grader eller mjukt kulprov. Sätt kastrullen i kallt vattenbad och vispa massan med elvisp tills den ljusnar i färgen och börjar tjockna (vänta inte för länge). Häll upp fudgen i formen och jämna till ytan. Låt fudgen stå tills den börjar stelna. Skär bitar med en oljad kniv. Slå in i smörpapper.

Lycka till!



  • Comments(0)//www.kastanjegardenonsala.se/#post555

Gästbloggare

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 16 Dec, 2012 14:16:05
Tack till alla snälla som har lämnat ett bidrag till julkalendern, jag tror att det är någon eller några till på väg in, jag vet att alla har mycket att göra så här i juletider, men är det någon som känner att dom fortfarande vill skriva några rader så är det mer än välkommet, det är bara att maila mig : therese.tornell@stendahls.se

Hoppas att ni har tyckt det har varit lika spännande som jag att ta del av lite andra historier från familj, släkt och vänner.

Ha en skön söndag mina vänner i morgon är det en vecka kvar till Jul.

  • Comments(0)//www.kastanjegardenonsala.se/#post554

12 December, Monica Wiridén

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 12 Dec, 2012 20:18:08

Mitt namn är Monica Wiriden och är kollega till Therese på Stendahls. När Therese frågade mig om jag ville vara med och skriva något på hennes blogg visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om. Inte på grund av för få intressen… utan snarare av för många sådana. Jag gillar djur, fåglar, akvarier, växter, blommor mm mm. Och naturligtvis att att bygga på min lilla kolonistuga.

Till slut bestämde jag mig för att berätta lite om mina fåglar. Jag har 5 st trefärgade glansstarar. 2 par och en extra hane. De är frukt/insektsätare och kommer ursprungligen från östra Afrika. Deras latinska namn är Lamprotornis superbus om någon är intresserad av det. Mina är födda och köpta som ungar i Danmark, där den här typen av fåglar är vanligare än i Sverge. Jag tror faktiskt att jag är ensam om att ha de här i Göteborgsområdet. I södra Sverige med närheten till Holland och Danmark är de är mer vanliga. Mina går inomhus i en stor voljär där de har gott om plats att flyga, men är ute så mycket som möjligt under sommaren.


Mitt projekt till sommaren är att göra färdigt deras utomhusvoljär i min trädgård.


Det är en paviljong som jag köpte förra året, den ska kläs med nät, botten stenläggas och den ser ut så här.



Visar också en bild när de var på förstabesök i trädgården för några år sedan. I en liten resebur och jag tror att det var mer skräck än glädje vid just det här besöket.

Som foder får de pellets som bas för att täcka näringsbehovet ordentligt. Diverse insektsfoder, frukt, sallad, extra mineraler/vitaminer och naturligtvis levande som mjölmask och zophobaslarver. De älskar nudlar och ägg. En fördel med att hålla den här typen av fåglar är att de äter upp allt i sina matskålar. Inga fröskal som flyger runt här inte. Belysningen inne består av UV-A och UV-B så de får så mycket som möjligt av dagsljus. Och jag har även en rejäl luftrenare för att luften ska vara så bra som möjligt för deras skull, eftersom de går inne så stor del av året.

Man kan väl inte påstå att de är speciellt tama men när de får nåt de tycker mycket om så äter de i alla fall från handen.


Min äldsta hona kikar lite nyfiket och funderar på om hon ska få något godis.


De har stoooor variation på alla sina kvirr och sånger. Både hanar och honor sjunger, honorna dock inte lika mycket. Man förstår verkligen att de kommunicerar med varandra. De låter på ett sätt när de får mat, ett annat när de blir skrämda.

Här är en typisk pose av min äldsta hane när han har sett nåt han blir skrämd av. Det följs av ett speciellt läte och han slår ofta med vingarna för att understryka det hela.


De lär sig även att härma olika ljud, typ mikrovågsugn och gråsparvarna utomhus. När de kommer i häckningstankar förändras också sången mellan paren. Det finns även en hel del gälla ljud som de åstadkommer, men som tur har mina änglar till grannar varit väldigt förstående hittills. Jag har mina fåglar för att de skapar trivsel, är väldigt vackra och kvittrar för det mesta alldeles underbart. Tack Therese för att jag fick vara med i din blogg :-)


  • Comments(0)//www.kastanjegardenonsala.se/#post551

10 December, Sara Flysjö

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 10 Dec, 2012 16:58:39

Det är en stor ära att få vara med och fylla på i julkalendern. Tack Tessan! Och idag är det alltså min tur. Det är jag som skriver. Jag. Sara. Gift med Magnus. Mamma till tre härliga grabbar. Filip född 2006, Lukas 2007 och lille Arvid som syns med mig på bilden är född 2011. Tillsammans bor vi i ett lagom stort hus. Ett hus vi har väldigt många drömmar och planer med, men på tok för lite tid för. Vi ser det som ett livstidsprojekt!
Jag är utbildad sjuksköterska men har beslutat mig för att lämna sjukvården. Den yrkesmässiga framtiden ligger därför framför mig som ett blankt ark av fantastiska möjligheter. Medan jag väntar på insikten om vilka de exakta möjligheterna är så njuter jag av föräldraledighet. Får jag en stund över om dagarna eller kvällarna så läser eller skriver jag gärna, böcker eller bloggar. Om livsöden eller inredning. Min kamera är en favorit och att pillra med bilderna till sent om kvällarna. Men just nu präglas våra kvällar mest av barn som inte vill gå och lägga sig och en bebis som ständigt vaknar. Så de egna små projekten har också förlagts till livstidsperspektiv. Men några rader om den vintermånad jag gillar allra bäst, det har jag faktiskt lyckats skriva ned.

December. På så många vis en förväntans tid. En månad när vi längtar efter mer av allt det som hör årstiden och högtiderna till. Mera vintervitt och kallare luft, flera ljus och varmare värme. Vi planerar för stök och bak, pyssel och handel. Det blir en naturlig möjlighet att få sluta upp kring traditioner tillsammans med vänner och familj. För de allra flesta av oss är december en tid då de flesta av oss slänger ut det ganska svenska ’less is more’ och hänger oss åt överflöd. Om det så är av tomtar, sötsaker, glitter och guld, vintersport eller julklappsplanering. Mat, rim, sång. Minnen av jularna förr. Storslagna eller helt lagom planer för julen i år. Kanske redan drömmar om jular framöver.

Ett år, en december, så väntade vi lite mer än andra år. Lite extra. Eller kanske ganska mycket. Extra allt. Fast vi visste det inte då, medan vi väntade. Det var året då vår tideräkning skulle ändras. Det var 2007. Ett år då väntan egentligen föddes redan i april. Det var inte alls planerat men jag förstod på en gång vad som hade hänt. Jag hann göra sjutton graviditetstest innan det blev tydligt positivt och omvärlden kunde få ta in det som jag intuitivt redan visste.

(foto karin linde http://foto.dontblink.se/ )

Jag skriver i min dagbok i juni, graviditetsvecka 10: Nu när vi sett det lilla livet på ett tidigt ultraljud så vet vi helt säkert att det finns någon där inne och vi fortsätter fundera på om att han eller hon kanske tänker kika ut kring jul. Därför har vi laddat. Vi har inhandlat ett par klarröda velourbyxor och en liten vit mössa med röda fyrklöver.

September, graviditetsvecka 23: Lille skatt. Jag hinner sällan tänka på dig men du påminner mig ihärdigt om din existens. Det är jag väldigt tacksam för. Jag undrar så vem du är och hur det kommer vara att ha en liten igen, att vara mamma åt just dig.

Livet och graviditeten rullar på. Det närmar sig jul. Vi förbereder för den, vår första jul då Filip kommer förstå det här med paket. Han är ett och ett halvt år. En mysig liten krabat som rantar runt på egna små äventyr i huset. Huset. Det är vår första jul i huset. Jag köper en gran, den största jag hittar. Det är knappt att jag lyckas få in den i bilen. Den fyller övervåningen på ett majestätiskt sätt och lovar julstämning så att det både räcker och blir över. Men det skulle aldrig komma att hamna några paket under just den granen. Man skulle väl kunna säga att det blev ett hack i skivan. Tiden kom sedan att så tydligt kunna delas i ’livet före Lukas och livet med Lukas’. Eller Jesus som vi gärna kallar honom.

I maj 2008, när det lilla Jesusbarnet var drygt fyra månader så blev jag och några medföräldrar föremål för en universitetsuppsats. Då satte jag mig ner och skrev. Om upplevelsen, tankarna och känslorna. Så här:

ANNORLUNDA SPECIELL
2008.05.03

Graviditeten var inte riktigt planerad, men otroligt välkommen. Det var nio väldigt smidiga månader. Jag älskar att vara gravid! Beräknad nedkomst 080108. Vi skojade i nästan nio månader om att den lille killen i magen säkert skulle välja att komma på julafton. Kläderna att åka hem från BB i var därför röda och vita. Om förlossningen gick bra och vi alla mådde väl så ville vi gå hem på en gång. Efter de obligatoriska sex timmarna.

Under graviditeten så gick debatten kring NUPP, KUB och fostervattensprov het i media. Jag minns att jag läste artiklar och hade åsikter. Mina tankar då var att alla sådana tester var helt förkastliga i fall som vårat. Att jag precis visste vart jag stod. Självklart med inställningen att detta inte alls var något som angick mig, jag var inte en av dem som fick kromosombarn. Jag var ju ’bara’ 28 år.

Så kom kvällen den 23e december. Jag hade sammandragningar, som så ofta den här graviditeten. Plötsligt noterade jag att de kom regelbundet. Efter en lång stunds förnekande så ordnade vi barnvakt åt Filip, den blivande storebrodern som då låg och sov. Sedan tog vi bilen i den mörka natten. Det var otroligt tur att det var natt mot julafton och att vägarna därför var så gott som öde. När vi närmade oss sjukhuset hade värkarna blivit rejäla och ändrat karaktär. Jag minns den sista rondellen och känslan av att något hände i magen. Jag öppnade munnen ovh lägesrapporterade ’Magnus, jag tror att vi åkte lite för sent’.

Vi tog oss med nöd och näppe in på förlossningsavdelningen och hann precis in på ett rum innan jag fick den första krystvärken och vattnet gick. Tio minuter senare låg han på min mage, vår efterlängtade Lukas.

Min första tanke när jag såg honom var att han inte kändes som mitt barn. Han såg inte ut så som storebror hade sett ut som nyfödd. Kändes inte som ett barn som var mitt. Händerna var annorlunda. De hade korta knubbiga fingrar som var alldeles sladdriga. Jag försökte tränga bort de jobbiga känslorna och tankarna. En liten stund hamnade fokus på allt runtomkring; moderkaka, navelsträng och den lilles välmående. Sedan blev vi ganska snabbt lämnade ensamma. Magnus sa nästan omedelbart att ’det ser ut som han har Downs’. Jag minns att det gav mig en känsla av obehag. Jag sa åt honom att det var en fånig tanke, att bebisar ju faktiskt är platta och tilltryckta och ser knepiga ut när de är precis nyfödda. Vi skickade ut en julklapp i den mörka vinternatten, ett glädjens sms. Stora delar av våra familjer och många av våra vänner nåddes av budskapet. ’Tomten kom med med Filips lillebror, vår Lukas.’

När jag sedan låg där med den lille röde räkan och skulle försöka få honom att ta bröstet, ja då kom där ut en liten spetsig tunga. Han låg liksom och körde med den, in och ut, istället för att försöka ta tag. Så kom den igen, obehagskänslan.

Barnmorskan undersökte Lukas och allt verkade vara bra med honom. Jag tänkte att om något var fel så skulle de väl ha sagt något!? Vi pratade om att åka hem så fort vi fick på julaftons morgon och därför beslöt de att vi kunde stanna kvar på rummet på förlossningen istället för att flyttas till BB. Magnus lämnade oss där på rummet och åkte hem till Filip. De skulle sedan komma ner och hämta oss på morgonen. Så fort läkarundersökningen var gjord och vi var redo för att åka hem.

Morgonen kom, jag hade inte sovit många minuter. Kikade på mitt nya lilla barn, kände på honom och luktade på honom. Det kändes inte så som jag hade föreställt mig. Jag tänkte förnuftigt – känslorna kommer, det tar bara lite tid att knyta an. En ny barnmorska hade klivit på dagpasset. Jag kände ett stort och lugnt förtroende för henne med en gång. Hon medicinerade mina otäcka eftervärkar och gav besked att barnläkaren skulle dröja på grund av en akut transport till Halmstad. Magnus och Filip kom till oss men fick åka igen. Väntan blev för lång för den rastlöse lille ett och ett halvt-åringen. Vi bestämde att de skulle påbörja julfirandet utan oss och så skulle vi bli upphämtade så fort allt var klart.

När jag blivit ensam igen så bad jag barnmorskan om hjälp med amningen, det kändes inte som om jag fick honom att ta bröstet något vidare. Jag minns det glasklart men ändå inte mer än i fragment. Jag kastade ut några trevande frågor eller snarare påståenden, om att barn är så skrynkliga och att man så fort glömmer hur de ser ut. Att Magnus hade tyckt att det såg ut som han hade Downs syndrom.

Då kom de, orden som slet bort mattan under mina fötter ’ja, det är lite det jag misstänker också’ . Om jag själv hade misstänkt det så hade jag verkligen lyckats förskjuta det bra. Chocken blev total, jag kände mig helt tom. Satt där på sängen med Lukas framför mig. Höll i honom, såg på honom, kände hur munnen blev torr och huvudet lätt. Eva, min ängel till barnmorska, började prata om vilka tecken man kunde titta på. De tassliknande händerna, sandalgapet mellan stortå och de andra tårna, fyrfingerfåran i händerna, ett lillfinger som pekade mot ringfingret. Bitarna föll på plats. Jag sa darrigt att ’det är så, han har Downs’ och Eva instämde medan hon ändå lämnade en liten springa där hopp kunde få sippra in. Läkaren ska göra sin bedömning och sedan kan man inte veta hundra procent säkert innan det gjorts en kromosomanalys.

Även om han saknade fyrfingerfåra och inte hade något vidare sandalgap. Ja egentligen hade han inte så väldigt markanta drag, mer än det platta ansiktet och de sneda ögonen. Ändå så förstod jag att den där springan i dörröppningen, hoppets dörr, den skulle stängas och det kunde lika gärna göras nu. Jag bestämde mig där och då, jag ville inte hoppas för jag visste. Jag hade nog förstått det redan då han låg där på min mage i förlossningsrummet.

Eva berättade att hon själv var mamma till ett barn med Downs syndrom, en pojke på 23 år. Jag vet inte varför men det var en oerhörd tröst. Det fick mig att känna mig mindre ensam, mindre annorlunda, mindre förtvivlad. Eva visste något om de kval jag led, visste det av egen erfarenhet. Hon lämnade mig efter en stund, med specialtillåtelse att använda min mobiltelefon. Det blev en livlina, något att hålla i när tårarna kom och höll på att dränka mig i sorg och förtvivlan. Ett nytt sms formulerades och kastade förmodligen en skugga av blandade känslor över många av våra näras julfirande. ’Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Vår Lukas har med 99% sannolikhet Downs syndrom.’

Innan meddelandet skrevs och skickades hade jag ringt Magnus på hans mobil, inget svar. Ringde hem, inget svar. Ringde mina svärföräldar men han hade inte hunnit dit. De undrade om allt var som det skulle. Jag ville berätta för Magnus först men kunde inte ljuga och säga att allt bara var bra. När jag kände mig så förtvivlat förtvivlad. Så jag berättade. Den så öppenhjärtade och fullständigt ärliga reaktionen ’åh nej’ gav upphov till ett sting av sorg som rörde något djupt inne i mitt hjärta. På samma gång kändes det som den varma innerliga omfamning som jag så väl behövde där och då. Åh nej.

När jag väl nådde Magnus så satt han med Filip i bilen. De hade just kört upp på garageuppfarten hemma. Filip sov i sin bilstol. Jag sa det bara, rakt upp och ned. Magnus grät, jag grät. Hysteriskt. Aldrig någonsin innan eller efter den stunden har jag önskat så starkt att bara bara få vara nära. Magnus och jag, ingen annan än han kunde rädda mitt drunknande hjärta då.

Så kom logistikproblemen. Julafton. Filip. Barnvakt. Jag ringde min mamma. Hon hade bott hos oss det senaste halvåret och med henne var Filip helt trygg. Hon firade nu julen med sin man i Skåne. Jag berättade för henne och jag grät, hulkande förtvivlad gråt. Hon undrade om hon skulle komma och det fanns inget annat svar än ’ja’. Inget artigt ’nej det behövs inte, det ordnar sig ändå’. Jag ville bara ha henne där, hos Filip, så att jag och Magnus kunde få gråta tillsammans i den tomma, tysta, mörka BB-bubblan.

Magnus lämnade av Filip hos sina föräldrar, de grät båda två vid avskedet. Utan tvekan var detta den svåraste dagen i våra liv. Med råge. Den enda trösten som fanns var att få vara tillsammans och det sa vi om och om igen. Bara vi har varandra så ordnar sig allt.

Innan Magnus hann komma till mig på förlossningen så serverades jag lunch. Julbord á la Hallands landsting. Kan inte påstå att det lockade med mat. Tårarna rann och näsan var så täppt att jag knappt klarade av att tugga mellan det att jag hämtade andan. Ändå åt jag, jag tänkte att jag skulle behöva energin – med tanke på amningen. För det var ju så, Lukas fanns där också. Han som skulle vara den himmelska huvudpersonen i den här julsagan. Men det var som om han bleknade bakom sitt syndrom. Tankarna skenade iväg bortemot femton, tjugo och trettio år. Kan han gå i skola, flytta hemifrån, tänk om han vill ha egna barn, blir han retad, blir Filip retad? Ska vi ha ett barn för evigt och aldrig få uppleva ’när ungarna flugit ur boet’ ?

Barnläkaren bekräftade, ’klinisk misstanke om Downs Syndrom’ står att läsa i journalen. Annars såg allt ut att vara bra. Hjärtat verkade friskt och efter ett EKG fick även den låga pulsen godkänt. Vi fick ett rum på BB till sist. När man får ett barn med Downs Syndrom så bör man inte åka hem direkt. Man vill se att barnet mår som det ska, får i sig mat och börjar gå upp i vikt. Hade vi känt att vi kunde välja själva så hade vi nog åkt hem direkt ändå och med facit på hand så var det suveränt att de fick oss att stanna. Hur skulle det ha gått annars?

Nu fick vi tid att gråta och prata. Allt medan livet där hemma fick pågå så gott det bara gick. Tiden på BB känns vid tillbakablick som en lång lång dimmig gröt. Vi grät, pratade, försökte tänka positivt, funderade kring framtiden, kände oss rätt ensamma och väldigt vilsna. Det gick inte att greppa om verkligheten. Vardagen pågick överallt runt omkring men för oss stod tiden stilla medan tankar och känslor malde. Vad innebär Downs syndrom egentligen? Jag hade väldigt begränsad erfarenhet och kunskap. Den lilla jag hade bidrog tyvärr inte till några positiva bilder.

Så satt vi plötsligt där, föräldrar till ett barn med handikapp. Handikappad. Ett ord som är så stort och så laddat. Negativt laddat.

Vi fick en liten folder av personalen, Välkommen älskade barn. Den skänkte tröst. Den gav oss något att göra. Bilder att se på, liv att läsa om, känslor att känna igen sig i. Jag grät av lättnad när jag förstod att mina känslor och tankar hade tänkts och känts av andra, andra som kommit längre och tagit sig förbi det jobbigaste. Andra som kände kärlek och lycka, att livet var precis så som de önskade och att deras alldeles speciella barn var något av det bästa som hänt dem. Jag minns inte om jag förnuftsmässigt förstod att jag också skulle känna så en dag men jag vet att det gav mig hopp om saken. Då och där så levde de förbjudna tankarna i mitt huvud ’han kanske blir sjuk och dör, då sörjer vi och sen skaffar vi ett nytt normalt barn och livet blir så som vi hade tänkt oss’.

Mitt i alla de svåra känslorna och hopplösa tankarna så sa folk till oss att vi verkade ta det så bra, att han var så fin och att allt skulle gå så bra. Jag höll med och trodde dem, fast ändå inte. Men visst var han fin, det hade jag börjat känna på allvar. Och visst tog vi det bra för i kaoset höll vi Lukas i våra armar, höll honom nära och ville inte släppa taget. Han sov jämte mig i min säng nästan alltid. Jag hade honom i baljan då och då för att försöka få ordentlig vila men hjärtat värkte varje gång han inte var nära mig. Han hade snabbt och lätt blivit mitt lilla gyllene halmstrå och jag ville hålla honom hårt och fast.

Att dagarna på BB kändes som en evighet hade mycket att göra med min enorma längtan efter familjens nyblivne storebror. Jag visste att han hade det fenomenalt bra hemma hos oss, med sin mormor och moster och så mormors man. Vi fick berättat för oss hur han lekte med alla julklappar och hur han sa några nya ord. Varje minut hemifrån kändes som ett svek mot honom, vi som levt som i symbios sedan han föddes 19 månader tidigare. Han kom på besök såklart men det var så futtigt. Jag ville åka hem och få känna att vi kunde vara en familj på riktigt.

Lukas var frisk men gul. Han lades i solariet och plötsligt satt vi där utan bebis på rummet. Vi tog en sväng ner till Apoteket. Att möta omvärlden den där lilla stunden fick mig att tänka på att vi skulle behöva konfrontera vänner, grannar. Ja en hel värld! Vi, föräldrar till ett förståndshandikappat barn. Ångest.

Magnus åkte hem, jag stannade en natt utan honom. Utan Lukas. För Lukas solade och jag vankade runt ensam på avdelningen. Det var dessutom efter en väldigt jobbig dag då en av barnsköterskorna hade hittat Lukas stel och misstänkt någon sorts kramp. Oro och rädsla ägde och härskade i mitt inre. Känslorna hade redan början storma för det här lilla livet som var min son. Jag satt där och såg honom sova i det blå solarieljuset. Stora krokodiltårar trillade ner för kinderna. Jag kände inte för att vara stark och försöka hålla uppe någon käck fasad. Jag var trött, ledsen och ängslig.

Tankarna som snurrade mest, de handlade inte om ett barn. Inte om vår perfekte lille Lukas. Nej de handlade om en mongolid tonåring. Ja för det var ju så man kallade dem förr, mongolida. Usch. Varför skulle det vara så hemskt egentligen? Jag vet inte men så var det bara, jobbigt. Alltså var det min framtida mongolida tonårsson som fick mig att känna mig totalt och fullkomligen slutkörd medan den lilla varma nyfödingen fick mitt modershjärta att ömma och svämma över av vilja att vårda och älska.

Eva kom och tittade till oss. Vår mamma i den här nya situationen. Den som stod där stark och rak, den som hade svar och råd. Den som lyssnade och verkade bry sig om. Vi fick telefonnummer och mailadress, internetadresser och ett datum. Ett datum som hängde där i luften, i framtiden. Med löfte om att få träffa andra som var lika annorlunda som vi. FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, ungdomar och vuxna)’s småbarnsgrupp. Utöver detta så skulle vi fångas upp av barnhabiliteringen på sjukhuset och få komma på ögonundersökning, ultraljud av hjärtat samt nytt hörseltest.

Lukas ammades, fick tillägg då han solade för att så snabbt som möjligt få ner bilirubinet. Jag mötte den varmaste av barnsköterskor. Hon vet nog inte om det men hon gav mig ett mod och ett stöd som betydde så mycket just då. Hon gav mig det härliga uttrycket att jag hade fått ett litet ’pysselbarn’ och informerade mig om hennes övertygelse att alla mammor till sådana här speciella små barn var änglar. Så, hon sa alltså att jag var en ängel. Och hon tittade på Lukas när han åt. Tipsade mig om att använda amningsnapp. Ett tips som jag vågar påstå var avgörande för hela vår amningssituation.

Så kom stunden då vi äntligen skulle få åka hem och bli en familj på riktigt. Lukas var sedan start okejad av barnhjärtläkare så något hjärtfel behövde vi egentligen aldrig oroa oss för. Ena örat ville inte bli godkänt på hörseltestet men jag menar, snacka om bagatell på det stora hela. Så kändes det i alla fall för oss, då. Allt hade gått otroligt bra och den där evigheten på BB var bara knappt fyra dygn.

Hemresa. I bilen minns jag att jag redan kände mig starkare, det var som om eländet rann av mig när vi kom ut i friska luften. Sedan var det tufft att vara hemma, att räcka till för båda de små. Ja och för maken och hunden. Så skulle hemmet ses efter, kroppen tas om hand, mat lagas och vänner ringas. Det vanliga, det som är samma för alla som just fått barn. Utvecklingsstört eller bara ’normalstört’

Det absolut svåraste var att stöta på folk, grannar och ytligt bekanta. Vi ville berätta och avdramatisera. Jag vill minnas att jag mådde rätt bra och att jag på något sätt lämnade de jobbiga känslorna kvar på BB. Ändå brände tårarna varje gång jag berättade för någon ny. Det var på något vis där det jobbiga låg nu, att erkänna för sig själv och hela världen att det inte blev så som alla hade trott och tänkt. Det blev inte perfekt. Till en början kändes många saker plötsligt meningslösa. Som att renovera huset eller köpa fina kläder till Lukas. Allt var ju ändå förstört på något vis. Varför ens anstränga sig?

Idag är Lukas drygt fyra månader och jag kan ärligt säga att jag är lyckligare nu än jag någonsin varit. Jag har en helt perfekt liten familj, två underbara små barn. Jag har helt och hållet försonats med tanken på att jag är förälder till ett barn med handikapp. Jag känner mig inte längre misslyckad och skamsen, tvärtom känner jag mig speciell och stolt. Jag vill att hela världen ska få veta att jag har en liten downie, den finaste jag vet. Jag har haft så oerhört lätt att knyta an till det här barnet. Kärleken kom fort och otvunget. Dagarna har gått snabbt och alla besök hos och från BVC, habilitering och annat har glesat ut lite. Vi har vant oss vid vårt nya liv och kontaktnät och vi gillar det.

Jag är medveten om att vår start med Lukas har varit otroligt bra. Så är det tyvärr inte för alla som får ett barn med Downs syndrom. Men vad jag har sett i precis alla fall, det är föräldrar som vuxit med uppgiften och barn som är älskade precis för vilka de är. Många talar om en lite annorlunda sorts kärlek till just det barn de fått med Downs syndrom och jag börjar förstå. Den är inte större, inte mindre. Bara annorlunda. Det är något som inte går att ta på, inte sätta ord på - bara känna.

Jag är evinnerligt tacksam att vi inte visste någonting om Lukas kromosomfel under graviditeten. Så att vi aldrig tvingades stå inför valet att behålla eller inte behålla honom. Nu är han här och jag skulle inte vilja leva en enda liten sekund utan hans små tassar som griper kring mina fingrar. Inte vilja vara utan det stora härliga leendet jag får när jag klär av eller på honom – vår superkittlige lille kille!

När storebror sover middag så har vi en stund för oss själva, bara Lukas och jag. Då somnar han i min famn och sover vidare som en liten groda på mitt bröst. Jag vill aldrig att de där timmarna ska försvinna, vill alltid bara ha honom nära. Tankarna på förskola, teckenkurser, stödfamilj, gruppboende och allt vad framtiden må bjuda på – de tankarna är långt långt borta.

Att vara mamma till Lukas är att vara rik, förälskad och speciell. Annorlunda speciell.

RÄTT ANNORLUNDA, GANSKA TRÖTT OCH EN SMULA SPECIELL
2012.11.23

Ja så skulle nog överskriften lyda om jag författat idag. I år i december har fem år passerat. Det har varit mysiga, stökiga, fina, tjatiga, utbildande, kärleksfulla, slitsamma, roliga, ensamma, irriterade, utvecklande och väldigt harmoniska år. Allt ryms i det här annorlundaskapet. Att ha ett barn med Downs syndrom innebär - som vår rätt så kände medförälder Sören Olsson http://sorenolsson.blogspot.se/ sagt så bra – extra allt!

Extra kärlek, extra oro, extra skratt, extra tungt, extra arbete, extra närvaro, extra glädje, extra tankar, extra sorglöshet, extra bus, extra tillsyn, extra kunskap, extra frustration, extra närhet. Ja, listan kan göras oändlig.

Idag kan jag på ett lite nyktrare sätt säga. Jag älskar Lukas exakt som han är. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte är jobbigt. Så nog hade jag önskat att saker och ting var annorlunda. Men inte att han hade varit annrolunda. Det är omöjligt att förklara.

Det är här vårt liv, såhär ser det ut. Såhär känns det. Vi omfamnar det med ödmjuk tacksamhet medan vi suckar över tjatet, träningen, läkarbesöken, logopedmöten, resurstimmar, osmidiga medmänniskor och allt det andra. När det känns jobbigt. Men vi glädjs också över vårt fantastiska samhälle och all den uppbackning vi får. Vi glädjs åt de små framstegen och åt Lukas annorlunda tankebanor. Han har ändrat oss i grunden, vår lille pojk. När han inte är sur eller arg, när han inte trotsar eller vägrar allt vi ber om – ja då är han ljuvlig. Och ja jag kan raskt avliva myten om att alla med Downs syndrom skulle vara helt igenom glada musikaliska teaterapor. Dessa människor äger precis samma känslor som oss andra. De känner ilska och sorg, levererar suckar och stön. De kan blänga surt och trilskas. Men när Lukas skrattar så gör han det så gott från hjärtat, så att hela det runda ansiktet knips ihop till ett litet russin. Han slår ned en sorgsen blick och gråter om lillebror ramlar och får ont. Han pussas och kramas gärna och länge. Med familjen, vännerna och förskolekompisarna. Eller med vem som helst som råkar stå bakom oss i kön på ICA.

Han har en helt egen värld av upplevelser, känslor och betraktelser. Sådant som vi nu har ynnesten att få ta del av. Mer och mer för varje år som går. I takt med att han bättre och bättre kan kommunicera det som finns inuti hans huvud och hans så stora hjärta. Och varje år i december, då vandrar tankarna. Då väcks alla minnen. Dofterna påminner, mörkret och ljusen. Musiken och förväntan. Det var en magisk händelse. En oförglömlig julafton. 2007. Vi fick uppleva ett tillstånd där alla känslor och sinnen sköts till sin spets. Vi kände lycka och berusande kärlek. Tyvärr tog sorgen, rädslan och en till synes bottenlös förtvivlan sig rätten att överskugga. Helt i onödan. Det var okunskapens fel. Rädslan för det okända.

Okunskapen och rädslan har vi lagt bakom oss sedan länge. Nu är december och jul det som det alltid har varit. Kanske att det där ’extra allt’ slår igenom även här. En extra vacker tid. För utöver den härliga känsla och magi som en jul med barn i huset skänker. Utöver den så väcks den där tanken om att vi i våran familj, precis som varenda annan familj på vår jord, är helt unik. Jag och Magnus är utvalda att få älska just våra tre pojkar. Hur de än är. Hur de än känner. Hur de än ser ut. För all evig tid.

(fotot längst ned till höger: 2012 års förskolefoto, av catrin lanai http://tinablick.blogg.se/)

  • Comments(1)//www.kastanjegardenonsala.se/#post549

8 December, Jenny Reisek

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 08 Dec, 2012 19:29:20

Hejsan!
I dag är det min tur att vara gäst bloggare. Spännande!
Jag heter Jenny Reisek och Therese är min underbara svägerska.
Tänkte kalla mitt inlägg " kärleken övervinner allt "
För ungefär tio år sedan var jag och några vänner uppe i Sälen, vi var dit på ski och rock. Helt oväntat så kommer det in en kille i stugan som vi var i. Han var lång, mörkhårig iklädd t-shirt och täckbyxor. När jag ser honom så slår mitt hjärta extra fort och det känns så konstigt men så fantastiskt underbart på samma gång. Utan att veta något om den här killen så visste jag att HAN är mannen i mitt liv! Han heter Mathias och är Therese lillebror.
Vi hade 51 mil mellan varandra, jag bodde i Mora och han i Onsala. Vi började träffas på helger och pratade ofta i telefonen, vi kände att vi ville vara nära varandra. Jag hade många tankar och funderingar, hur gör vi, hur löser vi det här? Eftersom jag hade min son Melker och alla hans nära bodde i Mora så skulle jag aldrig flytta. Mathias sa till mig Jenny det ordnar sig, jag flyttar till Mora. Och så fick det bli. Vi hade kärleken och allt det praktiska löste sig.
Det har nu gått många år sen den dagen men när jag tänker på det så blir jag alldeles varm och mina kinder så där rödrosiga. Vi bor nu i Mora med tre underbara killar Melker,Wilmer och Alwar. Och eftersom Mathias har friat till mig och jag har svarat JA så gifter vi oss i Mora Kyrka den 13 Juli 2013.
Så för att knyta i hop det här så säger jag bara " Kärleken övervinner allt"
Var rädda om varandra och kramas mycket!!

Kramar / Jenny.



  • Comments(0)//www.kastanjegardenonsala.se/#post548

7 December Louise Brunoson

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 08 Dec, 2012 18:52:05

Hej allihop, Louise Brunoson här. Jag är gift med Thereses kusin Anders. Vi bor i ett hus på landet med två barn och en flock hönor som vi ivrigt och helt okunniga införskaffade förra sommaren. Hönorna alltså. Nämnda hönor har resulterat i ett och annat galet Facebook-inlägg och nånstans misstänker jag att just dessa inlägg är orsaken till att jag gästbloggar här idag. För övrigt är jag pensionärsmässigt trädgårds- och odlingsintresserad och jag är stolt ägare av ett hemmabyggt växthus i trä. På avstånd lite som ett sådant som självaste Therese suktar efter. På nära håll är jag inte lika säker.

Då detta är en jul-special vill jag gärna förmedla mina tankar om julen. Och ha då i bakhuvudet att jag ännu inte tvingats bli vuxen, dvs själva julbordet hanteras fortfarande av den äldre generationen. Då är det naturligtvis lättare att ha följande inställning: Sluta stressa. Skär bort allt som tycks nödvändigt och gör bara det roliga. Vilket i praktiken innebär att man struntar i att putsa fönster. Man måste inte göra egen sill. Man städar inte mer än vanligt. Om man nu inte tycker att just någonting av detta är det som gör julen värd att firas.

För mig är följande saker viktiga: Hemmagjord godiskalender. Utejulslingor. Julkalendern på TV med barnen. Pepparkaksbaket i Fjärås, där min mamma hanterar en ofantlig mängd plåtar och pepparkakshus medan barn och barnbarn producerar och dekorerar för fulla muggar. Egentillagad julskinka. Det årliga pysslet i Hede, eller "det gamla pysslet" som svärmor kallade det året innan det omvandlades till en mysig sammankomst utan pyssel. Adventsljusstakar, stjärnor och levande ljus. Julglöggen hos gammelmormor Maj-Britt. Barnens nyfikenhet på inslagna julklappar. Lukten av en skev assymmetrisk äkta barrande julgran.

Trots att jag redan börjar bli långrandig vill jag gärna även få pracka på er en julhälsning från hönsgården.

Hönsevangeliet

Livet går sin gilla gång i hönsgården. Ralf och Rolf hanterar sina hönor, Hilding göre sig icke besvär. Faderskap ej högt rankat i en hönsgård. Sönerna drar sig inte för att rycka nackfjädrarna av fadern i händelse av provokation. "Stå inte där." "Ät inte nu." "Titta inte åt Hedvig. Tänk inte ens tanken." Skrämmande likt en högstadieskolgård.

Hilding tar sin tillflykt till sin nya flock. Människofamiljen. Står på dörrmattan och tigger fika. Ligger och vilar på matbordsmattan. Struttar omkring och ogillar den för en tupp mycket halkiga parketten. Skiter en hel del. Åker ut igen. Sover i Rhododendronbusken.

Gullan, Saga och Tilda tycker hönsgården är lite trist. Gör dagliga rymningsförsök vid matning. Tilda mest för att få lägga ägg under trappan. Gullan för att hon vill se världen. Saga håller vakt, kacklar upprört då och då. Ingen vet varför.

Under tiden ruvar Hilda troget på dagens ägg och golfbollen. Pickar symboliskt på handen som snor äggen. Vet av erfarenhet att det är ett slag som inte kan vinnas. Håller tillgodo med golfbollen. En dag kanske den kläcks. Tänker Hilda.

Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma

Månen sänker sin tysta ban

Snön lyser vit på snö och gran

Snön lyser vit på taken

Endast Hilding är vaken

Ha en riktigt god jul allihopa!

Kramar från Louise och flocken

  • Comments(0)//www.kastanjegardenonsala.se/#post547

6 December, Irene Melander

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 06 Dec, 2012 18:40:20

Lussebak (morr…)

Så var då årets lussebak avklarat. Och plötsligt blir jag påmind om varför man håller på med detta endast en gång per år. Ambitiöst nog så passade jag även på att dra igång pepparkaksbaket (nej, ingen egen deg här). Undrar vad jag tänkte på egentligen?

Även om man ”fuskar” med pepparkakorna så ska ju s**ten kavlas ut, stansas och pillas ut på plåten – utan att figurerna går sönder. Lättare sagt än gjort när degen fnasar sig och spricker hela tiden. Inga namn nämnda men jag använde en deg från G*lle. Aldrig mer.

Nåja, under tiden som jag kämpade med pepparkakorna stod min alldeles egna, hemmagjorda saffransdeg på jäsning. Och här kan jag inte skylla på någon. Jag började med att göra ”flätor” av de första degbullarna, som jag blev riktigt nöjd med – men de blev ganska stora – så jag nöjde mig med att endast fylla första plåten med dessa. Som brändes vid naturligtvis. Här skyller jag faktiskt på receptet, för det stod 250 grader – vilket blev ALLDELES för varmt i min ugn…

Ja, ja. Jag gav upp flätorna och fortsatte med mer traditionella ”kusar”. Rullade och rullade. Snurrade och snurrade. Mjölade och mjölade lite till. Blev kladdig om fingrarna av degen – sen stelnar degen och fingrarna känns torra och fnasiga. Usch! Jag avskyr den känslan! Peta i russin och pensla på ägg med degstela händer.

Missförstå mig nu inte. Jag gillar egentligen att ”baka” – fast inte med deg! Efterrätter, mjuka kakor etc är en helt annan grej. Då slipper jag kladda ner mig om händerna. Jag är helt enkelt mer en smetmänniska än degmänniska!

Nu dröjer det i alla fall ett helt år tills nästa lussebak. Och då ska jag inte göra misstaget att baka pepparkakor samma dag. Blev för mycket tid vid bakbordet och ugnen helt enkelt. Lagom är bäst!

God jul.

Ps. Jodå, resterande lussekatter (som jag inte brände vid) blev faktiskt goda. Man kan nästan säga att de var värda besväret…


  • Comments(0)//www.kastanjegardenonsala.se/#post546

5 December, Marion Bengtsson

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 05 Dec, 2012 22:32:20

Jag tänkte julblogga om vänskap =)

Att ha fantastiska vänner omkring sig är något alldeles speciellt... jag har en som är sådär alldeles helt otrolig, inte som någon annan, en sån där som man önskar att alla skulle få ha i sitt liv, en livs levande Tessan!

Vi har varit vänner i en väldans massa år.. vet inte riktigt hur många men vi har hunnit med en hel del. För många år sedan fick jag en stallplats i ditt stall och flyttade in. Som enda uppstallning blev det ju en hel del umgänge och som vi har skrattat =) Vet inte hur många gånger vi har brustit ut i hysteriska skrattanfall som aldrig velat ta slut. Tänk när älskade YumYum snubblade på en pinne i trädgården, när vi skulle få upp Paradise som rullat fast och det slutade med att du ramlade baklänges i boxen och han blev så rädd att han tog sig upp själv. När vi var nere i Halmstad för att hämta Ärtans pris och den där gubben snubblade på sitt skosnöre och vi fick skämma ögonen ur oss eftersom vi inte kunde sluta och alla tanterna gav oss "Onda ögat". När vi åkte hem var du tvungen att stanna på motorvägen eftersom skrattet startade om! Ibland åkte vi bort till korvkiosken och köpte oss lite korv och mos och spelade Lotto Express mitt i allt stallarbete =) Vi spelade biljard på andra våningen och ibland var din söta mormor med och smygrökte på mina cigaretter =)

Jag hoppas att jag hjälpte dig när det tog slut mellan dig och Fredrik och du var väldigt deppad, jag släpade ju med dig till alla uteställen varenda helg, du fick inte en chans att vila =)

När jag blev sjuk första gången och låg hemma på min mammas soffa i 2 månader tog du hand om min häst Cittra hela tiden. När hon var utlånad till människor som betedde sig illa några år senare var det du som såg till att hon blev hämtad och fick tillbaka sin box i ditt stall. När jag fick min diagnos år 2000 fanns du ju där för mig och har gjort det sedan dess.

Jag är så glad att Simon började jobba hos oss och att jag fick den där snilléblixten om att vi skulle ordna en fest så att ni kunde träffas, det är nog det bästa jag gjort =)

Visst saknar jag alla dagar vi hade i stallet men känner att vi har hittat andra sätt att umgås =) Trots att du har barn och familj har du alltid en stund över. Skratten har inte tagit slut!

Jag är så glad över att jag har dig min Älskade Vän!

Kram

Marion

  • Comments(0)//www.kastanjegardenonsala.se/#post545

4 December, Ann-Charlotte Törnell

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 04 Dec, 2012 21:44:40
Hej! Jag heter Ann-Charlotte och är mamma till Therese och hennes syskon Mathias och Charlotta, vi bor i Onsala i ett hus vid havet.

Tänk vad härligt att vinter är här, med snö och kyla. För att kunna njuta av den i fulla drag, köpte vi ett hus i Sälen förra året. Vi försöker att åka dit så ofta vi kan. Jag tänker berätta lite hur en vinter weekend kan se ut.

Ofta packar vi bilen på torsdag kväll för att kunna starta tidigt på fredags morgon. Vi har två vägar att välja på, öster eller väster om Värnen och oftast blir det den östra sidan via Mariestad som vinner. Första stoppet blir på Rattugglan där kastar vi i oss en grillad korv med bröd, självklart med stark senap. Vi köper också med oss kaffe, bulle och lite smågodis. Kaffet är alltid så jäkla varmt så det går först att dricka när vi närmar oss Filipstad ca tio mil norr om Rattugglan. När vi i Filipstad svänger av mot Vansbro börjar vi spana efter älgar, och efter det har jag nerverna på helspänn tills vi är framme i Sälen.

Känslan när vi kör upp för fjället och fram till vårt hus går nästan inte att beskriva, ett lugn infinner sig, vi hoppar ur bilen i djup snö och hakar ner snöskyfflarna från väggen för att skotta oss fram till entrén. Sedan är det bara att tömma bilen.

Lars-Håkan hämtar ved från förrådet och tänder en skön värmande brasa. Efter middagen blir det bastu och bad i tunnan. På lördags morgon när vi slår upp ögonen har vi den magnefika utsikten över fjället framför oss. Tidigare vintersemestrar har vi mest åkt utför men i år har vi köpt längdåkningsskidor för att testa spåren på fjället. Lunchen på lördagen börjar med en skoterfärd till Snögubben som är Lindvallens topprestaurang. För det mesta vinner gulachsoppan. Har det fallit mycket snö brukar det också bli några timmars motion med snöskottning runt huset. Tidigare i höst när vi var upp hittade vi Björnbajs vid tomtgränsen och enligt ortsbefolkningen finns här både björn, varg, älg och räv inpå knutarna.

Söndag morgon brukar Lars-Håkan ta bilen till bageriet för att inhandla färskt bröd till frukost, vi packar i hop och äter en enkel lunch och vid 14-tiden bär det av de 50 milen hem till Onsala igen. Så brukar en härlig weekend i Sälen se ut !

Jag önskar er alla en skön vinter och en God Jul och ett riktigt Gott Nytt År !

// Ann-Charlotte

  • Comments(3)//www.kastanjegardenonsala.se/#post544

3 December, Sara Wennroth

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 03 Dec, 2012 22:16:02
Hejsan !

Jag heter Sara Wennroth, är kusin med Tessan, och bor nuförtiden i Kungälv. Min familj består av min man Daniel och våra tre barn, David 9, Erik 7 och Amanda 5 år. Jag är florist och driver mitt företag wennrothsblommor.se i form av ateljé här hemma. Det är väldigt roligt och inspirerande, men idag tänker jag inte prata blommor utan något helt annat.

Jag vill berätta om en väldigt speciell händelse. Jag tar det från början.

Under ca 10,5 år hade vi glädjen att få ha Caesar hos oss. Våran hund. Han hade allt. HAn var snäll, envis och busig. Stor och lite bufflig. Underbar! född på skottdagen år 2000.

I början av juli 2012 blev Caesar väldigt dålig. Det gick på några dagar.Vi märkte att han tappade ork och livsgnista. Just den här perioden så rådde det värmebölja, och det var väl inte så konstigt om han var lite slö, tänkte vi. Men sen gick det fort.Han ville inte göra någonting.Inte äta eller dricka. Inte gå ut. Inte resa sig. Fort till Blå sjärnan. Det var den 12 juli.Jag hade i detta skede inte någon annan tanke än att Caesar bara behövde någon behandling eller medicin som skulle göra honom bra igen. De ville behålla honom över natten sa de. Jag åkte hem. Daniel kom också hem. Samma kväll vid 18 ringer Blå stjärnan med ett besked vi inte var beredda på, Caesar skulle inte klara detta.Hans kropp hade slutat producera vita blodkroppar och det fanns inget att göra. Nästa dag skulle vi åka in och ta farväl. Bara sådär.

13 juli kom. Det var min födelsedag. Vi åkte in hela familjen utom Amanda som var så liten. Vi klappade och kramade Caesar, som var så lugn och harmonisk. Han fick sprutan, och allt var över. Det var hemskt. Tårarna forsade i bilen på väg hem.

Jag öppnade bagageluckan som så många gånger förr, och tog ut ett tomt halsband och koppel, och gick in i hallen och kände att allt bara var svart.

Precis då, när jag stod där med kopplet i hand, så hörde jag: "PIIIP!PIIIP! PIIIIIIIIIP!" Jag gick ut genom dörren som stod på vid gavel. På gatan utanför tomten satt en liten fågelunge. Fågeln hoppade genast fram till mig helt orädd. Jag ropade försiktigt på Daniel och barnen som var på andra sidan huset. De kom. "Titta, det är en hälsning från Caesar! Han har det bra nu", sa jag. Fågelungen skuttade då in i våran hall och satte sig bland våra skor. Det var ett magiskt ögonblick.Vi tog ett sittunderlag som låg där, och fågeln hoppade upp därpå. Vi gick med lilla fågelungen på sittunderlaget upp mot skogen, men innan vi kommit fram flög den i väg

Vi tittade på varandra, och alla tänkte samma sak: Vad hände just? Kanske inget unikt med att en orädd fågelunge hamnar lite fel, men att det hände precis den dagen, just i den stunden, när vi behövde det som mest, det var något alldeles, alldeles speciellt för oss. God Jul !

  • Comments(4)//www.kastanjegardenonsala.se/#post543

2 December, Lena Karlsson

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 02 Dec, 2012 21:05:03
Tjena!

Då var det min tur att skriva några rader på Tessans fina blogg. Vem är då jag??

En extremt disträ 32 åring som bor i Skogome med sin sambo Andreas och våra två små Prinsessor på 2 och 3.5 år. Jobbar på Barnakuten på Östra som undersköterska och älskar kålpudding och Eric Saade och fullkomligt hatar otrevliga telefonister. Ja nu har ni lite koll på mig... Lena heter jag förresten... det glömde jag ju ;)

Inte många dagar kvar till jul nu :) :) :) ..... Jag är ju mamma nu sen nått år tillbaka... och ni ska bara veta va jag skulle fixa å dona med saker när jag själv hade blivit mamma...ojojojoj......jag skulle minsann bli den där supermorsan som fixa min egen skinka, min egen glögg, min egen sillsallad, fixa fina pepparkakshus med mina glada barn runt bordet m.m. och inte snacka om kvällen innan julafton, då skulle jag minsann stå å koka min egen risgrynsgröt, ställa ut en liten tallrik med denna hemmakokta gröt å lite hemmakokt sylt på trappen till tomten, sen skulle jag stryka barnens fina julklänningar så att Julafton sen kunde blir en 110% Madickenjul.... japp sån julmamma skulle jag bli när jag blev stor.

Men dom första åren nu som mamma så har jag inte lyckats rikitgt fullt ut... har inte lyckats alls om jag ska vara ärlig...Förra årets pepparkakshus gjordes under mer eller mindra kaos, kommer ihåg att det ringde en gubbe på dörren å ville sälja larm precis när sockret hade smält å va klart att agera som klister... är ni nyfika på hur det blev så har ni de här...


... inte så sjåpigt ändå, om ni frågar mig ;)

Tomten däremot fick nöja sig med några skedar av COOPs färdiga risgrynsgröt (fast han var nog ganska nöjd, för tallriken va ju tom på morgonen när vi kolla efter ;) ... och vi ska inte snacka om julskinka... vet inte ens vart jag köper sånna där stekpåsar... men men...

Men en sak som det är ordning å reda på (och har vart varje jul så länge jag kan minnas) det är julbadet! Det är vikitgt för Lena Karlsson minsann!!! (vi badar mer än till jul om det är nu nån som tror nått annat ;)
Julbadet ska ske bland det första jag gör på julaftonsmorgon... det ska vara varmt, det får gärna vara en badbomd i som luktar jul på nått sätt och numera gärna 2 små tjejer i oxå... förra året klämde vi ner hela familjen, 4 pers + 2 badbomber i vårt minibadkar... trångt men förbannat mysigt! Det är God Jul för mig! Då kan alla hemmagjorda glöggar å sillsallader slänga sig hejdlöst i väggen...

...och en sak till som är förbannat viktig på jul... nästan viktigare än badet när jag tänker efter... det är Dopp i grytan!!! Herre jösses va det e gott. Doppa mammas doppebröd i doppespad med massa senap på och lite köttkorv till det och kall julmust!!! Finns inget godare!!!! inte ens kålpudding slår de!

Nä, nu får jag nog sluta... hade ju kunnat skriva hur länge som helst om all möjlig skit... men jag vill inte orsaka att Tess få färre läsare pga av mig.

Men hur som... summa summarum... Hoppas nu ni får en kanonjul och ett hejdundrande nyår allihopa. Om ni känner nån som sitter ensam på jul, så glöm inte att slå dom en signal i allsin dar. Ingen vill vara ensam i jul.... och sen en sak till... Glöm inte "Kan du vissla Johanna?" ! Världens gulligaste kortfilm som brukar gå på julafton och dagen efter.

Dags å gnugga rötterna och hoppa i säng!

Massa Kramar Lena





  • Comments(2)//www.kastanjegardenonsala.se/#post542

1 December, Linda Mikaelsson

Gästbloggare AdventskalenderPosted by Therese 01 Dec, 2012 22:14:47

Mitt namn är Linda och jag är 38 år. Jag är uppvuxen i något som ofta kallas för Norrland men närmare bestämt i Skellefteå. Sedan 15 år tillbaka är jag bosatt i Göteborg. Jag lärde känna Tessan genom vårat stora hästintresse och min förra häst Julia bodde många år på Kastanjegården. Det var också där som min häst Bahia föddes och det var där som Julia lämnade jordelivet. Själv har jag många fina och viktiga minnen därifrån!

I adventskalendern tänkte jag skriva några rader om en vän som har vandrat vid min sida i 34 år. Hon var min första "syster" och när jag mötte henne för första gången, så hade hon stödhjul på sin cykel och vi var båda fyra år. Jag minns att jag ställde ett krav, att om hon ville bli min vän så fick hon lära sig att cykla utan stödhjul. För med stödhjulen på så skulle hon inte kunna cykla lika fort som jag.(Jag hoppas att jag inte ställer lika själviska krav på mina vänner idag). Oavsett så är jag oerhört tacksam att hon tog mitt krav på allvar och tog bort stödhjulen, för utan henne hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut. Genom åren har hon många gånger varit mina stödhjul i livet och jag förhoppningsvis hennes. Våra namn har ibland varit nästan som ett. De gånger hon har varit sjuk har jag varit livrädd att förlora henne och de gånger hon blivit frisk har jag tackat gudarna för att jag får fortsätta att leva med henne vid min sida. Även om vi inte ses så ofta, så finns hon där och ger mig mod och styrka när jag behöver det som bäst. Hon var min första syster och under livets resa har jag sedan fått många fler systrar och bröder, som alla betyder precis lika mycket på sina unika vis. Även om jag inte träffar alla så ofta, så finns de där och ger mig mod och styrka. De har alla någon gång varit mina stödhjul i livet ! Så tack alla mina systrar och bröder för att ni finns och gör mitt liv så värdefullt !

// Linda

  • Comments(0)//www.kastanjegardenonsala.se/#post541